tiner

Värdelösa blogg.

Hur som haver.

Säsongen börjar dra sig mot sitt slut. Vi har fjorton dagar kvar att spendera uppe på vårt fjäll innan det är dags att dra sig tillbaka till verkligheten, men vi alla har väl någonstans valt att förtränga detta faktum. Hemgången, då.

Vad det är för verklighet som väntar? Jo. Vi åker tillbaka till lägenheten i Råcksta. Med vi menar jag jag och Therese. Så nu blir vi fyra stycken där uppe.



Men det är inget vi inte gjort förut. Smockat in alldeles för många människor i ett boende, alltså.








Den 23 augusti börjar jag och Therese plugga. Till kinesiologer, som jag sagt. Och nej, vi ska inte plugga till att bli kineser och vi ska inte plugga kinesiska. Vi ska helt enkelt lära oss att läka kroppen. Vi ska lära oss att läka via nervsystemet, akupunktur, örter och kost. Vi ska lära oss (ännu mer) om muskler, skelett och leder och vi ska lära oss om prestation och idrott.

MEN. Det är ju faktiskt hela fyra månader kvar till denna verklighet.

Fram tills dess har vi en hel sommar att avnjuta. Ett maj runt om i england med Rico...




... och i Vansbro i Thereses hemmatrakter där körkort ska tas på intensivkurs. Ett juni och juli på klippor med grillning, öl och nattdopp, någa femtioårsfester att släppa loss på och en hel jäkla del tjejkvällar att ta igen.

Oooh. Välkommen sommar och sol!

Jahaja. Så var det anmält till plugg. Börjar i augusti. Kinesologi. Kalas!

Människan och dess idiotiska behov av kontroll. Släpp allt och låt allt gå din väg.

Imorgon åker Patrik och Ibbe hem. Herregud, vad tiden går fort. Vi har hunnit med att åka i backen, promenera på fjället, de har fått mys och massage på SPAet, vi har brunchat i resturangen och ätit och druckit gott nere på byn. Ikväll avslutar vi med måndagsklubben.

Och imorgon har jag mina två Råcksta-komanjoner på besök här uppe på fjället. Ibbelus å Patrik. Att de inte har någonstans att sova blir morgondagens problem.

Woo!



(ja, och det här är då den enda bilden jag har på dem båda tillsammans)

Jag tror att det är många av oss som gått ganska extremt åt något håll. Jag tror att det är ganska svenskt. Det är ganska svenskt att ha skuld kopplat till det mesta, vilket gör att det blir obalanserat och onaturligt. Vi svenskar är kända för att ha skuld kopplat till mat. Att ha skuld kopplat till sex. Att ha skuld kopplat till framgång. Förmodligen är det just därför så många i vårt land har eller haft ätstörningar. Blir "lösakttiga och vilda" då vi kommer till andra länder. Inte riktigt vågar lyckas, på grund av rädslan att bli ensamma där uppe på toppen.

Det skulle vara någonting om alla vi svenskar bara kunde försöka släppa på allt och låta det vara. Förstå att mat är någonting fantastiskt, njutningsfullt, socialt och energigivande. Att sex är någonting vackert och någonting två människor har då det tänds eld på en relation och då dessa två människor behöver varandra på ett plan där vänskap inte räcker till. Förstå att framgång är någonting som kommer naturligt för den som följer sin dröm, sin talang och sin entusiasm och eufori.

Jag tror inte så mycket på det här med mindfulness. Det funkar förmodligen för den som är otroligt stressad och är kass på att sluta stressa. Men jag tror inte att det håller i längden, för egentligen... vem orkar sitta och tänka och vara medveten och allt man gör? Det blir ju väldigt bökigt om man är ett kompisgäng ute och äter och alla under hela middagen sitter tysta och blundar och "känner konsistensen och koncentrerar sig på varje smak och känsla som uppkommer från varje tugga". Jag tror inte på att vi behöver sitta och tänka på det här.

Däremot så tror jag på njutning. Njuter vi, så faller allt det här sig naturligt. Då behöver vi inte sitta och fokusera på någonting. Njutning känner vi när vi kämpat med någonting. Njutning känner vi när vi gör, smakar, ser, luktar eller känner någonting vi tycker om. Njutning känner vi då vi känner att vi lyckas, att vi kan, att vi orkar. Att vi duger. Vi känner njutning av gemenskap. Att få vara en del av någonting. Njutning känner vi från värme, kärlek och ödmjukhet. Vi känner den från renhet och klarhet. Från förståelse och omtanke. Vi njuter då vi känner att "jag är bra, jag duger, människor tycker om mig och jag är trygg". 

Allting löser sig, och allting balanseras ut och faller på plats och blir bra om vi bara vågar njuta. Vågar ta för oss. Vågar ta i. Vågar kämpa och vågar slappna av.

Och det är just det. Det är just därför vi alltid måste ha någonting att kämpa för. Om det så är genom att plugga, jobba, träna eller för en eller flera andra människor. Kanske till och med för hela jorden. För har vi ingenting att kämpa för så unnar vi oss inte heller avslappningen. Njutningen.

Och har vi ingenting att kämpa för så kommer vi att gå in i en kamp mot oss själva. Vår egen kropp eller vårt eget psyke. Och det är ingen kamp vi någonsin kommer att vinna, och det ända den kommer att föra med sig är en rädsla för omvärlden.

Nyckeln är njutning, men förstå att den kommer inte automatiskt.

Det är såhär... att få ha en eller fler människors i sitt liv som alltid stöttar och som alltid pratar eller lyssnar, trots att de kanske just där och just då inte riktigt har lust till det... det är så jävla häftigt.

Många av mina vänner är sådanna. Och jag kan fan inte fatta att jag har sådan tur.

Och min mamma är just en sån. "Jamen det är ju din mamma", kanske ni tänker. "Det är ju självklart". Men det är det verkligen inte. Inte på det sättet. Det är otroligt sällan som hon säger "Tina, jag kan inte prata just nu". Och då har jag ringt alla möjliga tider på dygnet. Även om hon bara kan prata i en minut, så  tar hon sig tid den där minuten. Och ibland kan en minut räcka. Jag har aldrig hört henne säga "du har gjort fel". Jag har aldrig blivit dömd. Någonsin. Och den tiden man går igenom då man är tonåring - då man inte riktigt orkar med sina föräldrar -  så slog hon ner varenda liten mur som fanns mellan oss, innan det någonsin hann bli ett gap. Hon har alltid ett råd, och har hon inte det så har hon en fråga som får mig att komma fram till svaret själv. Och inte bara till mig, utan till så många människor hon stött och stöter på. Hon är en klippa som alla kan, vågar och vill luta sig emot. Det är så många människor hon väckt till liv genom att bara finnas där. Hon är verkligen den starkaste kvinnan jag känner. Hon vågar vara svag och hon vågar visa sig stark. Hon är ärlig och äkta och finner ingen stimulans i att baktala människor - bara i att förstå dem. Hon vågar säga nej och hon vågar säga ja. Hon vågar bli arg och hon vågar gråta, och när hon skrattar så jävlar så skrattar hon, kan jag tala om. Hela hon. Hon ifrågasätter inte vardagen eller livet utan finner sig i det och gör det bästa av det hon har. Hon gullar inte med den som gnäller och hon vet precis vilka gränser hon ska sätta på sig själv och sin omgivning - men när hon visar kärlek så är den bottenlös och ren. Hon är hon och har aldrig försökt med någonting annat. Hon är så äkta som en människa kan vara.

Det är sådanna här människor som aldrig har någonting att förlora och som har hela världen i sina händer.

Det känns som att Sportlängans (namnet på stugan vi bor i) korriodor gått och blivit en manlig catwalk, där vårens mode är kalsonger och spända muskler.

...till skillnad från det kvinnliga modet som består av osminkade ansikten, randiga pyamasbyxor och illaluktande t-shirtar.